Till Cizzi

Som du vet var jag på Öland för att träffa styrelsen för Regionförbundet Kalmar som har tilldelat mig ett stipendium för en fotoutställning. Vi var sju stipendiater som fick berätta om våra projekt för alla styrelsemedlemmar. 

Efter presentationen, utdelningen av blommor och diplom kommer det fram en man till mig. Han sa att han och hans familj hade sett oss i Nyhetsmorgons tv-soffa. De har en dotter som var sjuk på liknande sätt som du. Som till och från också hade gått igenom en del självmordsförsök. Deras liv hade vänts ut och in. 

Det har hänt förut att människor kommer fram till mig med berättelser om egna erfarenheter kring psykisk ohälsa efter att ha stött ihop med projektet. Det betyder mycket för mig.

"Vill du veta hur det slutade?" sa han. Jag var inte beredd på att det skulle komma mer. Han sa att hon tillslut hade utvecklat ett intresse för att fotografera. Hon är jätteduktig. Hon ser bild där ingen annan gör det. Min reaktion var att det var helt fantastiskt att hon hade funnit någonting som kan hjälpa henne ur sin sjukdom, och att det dessutom var fotografering. "Men anledningen…", sa han "…anledningen är att hon såg er i tv-soffan den där morgonen. Så tack!" 

Förstår du att han faktiskt tyckte att vi har gjort något som kan ha räddat hans dotters liv. Projektet har redan lyckats och alla pengar och all tid har redan varit värt det. Om vi kan rädda bara en så kan ingen sätta ett pris på det. 

Jag hoppas att du snart mår bättre igen.