Jag sitter i mitt lilla rum med sluttande tak, blåblommiga tapeter slitna när de nu når åldern femtio. Det öppna fönstret skyddas av insektsnät och håller de frenestiskt byggande getingarna på rätt sida men genom väggen hör jag dom. Nu regnar det. Här i skogen har jag inte tillgång till mina hundratals tidigare stipendieansökningar eller mina tusentals bilder. Allt jag har är en ny och därför också tom MacBook. Hela veckan ska jag arbeta med åtminstone fem stipendieansökningar men det innebär att jag får börja om från scratch med mina formuleringar kring alla de projekt jag arbetar med. Något mer tidskrävande och slitigt arbete kan jag inte tänka mig just nu. Jag har en knut i magen. 

Istället går jag igenom de analoga rullar jag har scannat in på datorn. Jag redigerar istället. Använder mig av grundverktygen Photoshop har att erbjuda. Dodge tool och curves. Den här gången låter jag bli lagningspenseln. Dammet ska synas, kännas som ett tumavtryck. Mina bilder är inte koder på ett SD kort. 

Nu är det dags att ta fram det skrivande monstret. Låta formuleringarna flöda kring varför just mitt projekt är viktigt. Det är det värsta jag vet och klyschiga uttryck som Ge aldrig upp känns nästan som gjorda för mig när jag tänker på alla de avslag jag har fått och kommer att få. Liksom alla som väljer att gå sin egen väg...